Levengoods hjärta får inga rynkor, och det är väl bra. I alla fall för Mark.

Jag lyssnade på boken när vi åkte hem från Sundsvall, den var alldeles lagom kort för det. En samling kåserier skulle jag nog vilja kalla det för.
Inte en bok i min mening, för mig är begreppet bok något mer än en förpackning.


Jovisst, jag skrattade. Hela tre gånger, men rätt kort.
Alla verkar tycka att han är så gullig, men kåserierna är inte direkt gulliga. De speglar mest trångsynthet, småelak ironi, nedvärderande och andra lika gulliga beteenden och egenskaper. Och de är nästan alltid på någon annans bekostnad.

Inte speciellt trevligt, inte klokt, inte klarsynt, inte kärleksfullt, bara rätt typiskt en enkel journalists kåserier, från kvällspressen.
Fanns det då inget jag tyckte om?
Jo, hans mamma kommer med två inlägg, båda känns betydligt klokare och varmare än alla de övriga.

Så, vill du läsa samlade kåserier och gillar du redan Mark. Visst, läsa den.
Men, förväntar du dig innehåll, kanske lite klokhet, läs något annat, t.o.m. en Marian Keyes kan vara bättre.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Levengood, kåserier, journalistik, gulligt
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood