Månvarv - om att döda någon

Bokcirkeln har haft en ny träff, denna gång var det ”Månvarv” av Alice Sebold som vi hade läst.


Boken har ett annorlunda tema som slår an på min uppväxt. Det gör att jag inte kan säga så mycket om språk och litterära grepp. Så detta försök till recension blir mer en personlig reflektion i två delar. Vill du veta mer om orsaken, kan du läsa längst ned, vill du inte, går det bra att låta bli.

På första sidan beskrivs hur Clair dödar sin mor, därefter får vi resa i tiden, både långt bakåt och ca ett dygn framåt.

Det är en intressant beskrivning av det mänskliga psyket, både Clair och flera av de övriga personerna får visa upp sidor vi vanligtvis inte vill höra talas om. Boken innehåller flera bra beskrivningar av mänsklig oförmåga till frigörelse och självständighet, och vilka konsekvenser som detta kan få.

Så kallat normal frigörelse har ingen plats i denna bok, utan här visas ytterligheterna upp.
Psykologiskt sett finns det ett inslag av dödande i alla frigörelseprocesser. Clairs far begår självmord, Clair dödar sin mor, andra personer tar avstånd från Clair, allt är symboler för frigörelse.
Boken är mycket intressant, om den är bra vet jag inte, men jag tyckte om den.

Vill du läsa mer om författaren finn här två artiklar i Svd och i DN

Som läsare kan det vara svårt att förstå de starka krafter som agerar i berättelsen, själv tycker jag mig förstå en hel del.

Orsaken till det är att, jag själv dödade min farmor två gånger.

Min farmor var en psykotisk och ytterst manipulativ kvinna, och jag växte upp med henne istället för med min mamma.
Första gången jag medvetet dödade min farmor var i 10-11-årsåldern. Det var då, jag bestämde mig för att flytta hemifrån. Det gjorde jag trots hennes löften, om att hoppa ut genom fönstret om jag skulle lämna henne. Vi bodde på tredje våningen, och hon visade mig flera gånger hur hon skulle öppna fönstret och klättra ut. Jag betvivlade inte en sekund att hon verkligen skulle göra det.

Andra gången jag gjorde det var i vuxen ålder, -naturligtvis hade hon inte realiserat sina hot om att hoppa när jag flyttade- och då gjorde jag det för att rädda livet på min far. Min far som alltid bott ihop med sin mor, var då mycket sjuk, och tvingades passa upp på henne dygnet runt, bokstavligt talat. Mitt dåd bestod i att släpa henne nedför trapporna och sätta henne på ålderdomshemmet. Att hon skulle dö av det gjorde hon mycket klart för oss, jag såg fram mot det, men min far var närmast paralyserad av det som hände.

En hemsk historia, säger du kanske.
-Jo-tack, jag vet, jag levde i den.

Att döda någon kan göras på många sätt, och inte behöver personen avlida för det.

/T